Ett kolikbarns bekännelser

Jag började lyssna på Håkan Hellström rätt sent, alldeles för sent. Minns i högstadiet när några vänner snackade om honom i matsalen, att de varit på hans konsert och de var helt förälskade och förtrollade allihop. Jag frågade vem det var, och de kollade på mig som om jag var dum i huvudet som inte visste vem Håkan Hellström var. Nu fattar jag varför.
 
Har fortfarande inte insett hur mycket musik han skapat alltså, trodde jag hade lagt alla hans låtar i ''HÅKAN SOMMAR 2013'' som jag och Ebba förberedde till första gången vi skulle se honom live. Men senast idag snubblade jag in på en skiva från 2005 (titel i rubriken) som jag inte hade en aning om fanns. Började lyssna och insåg snart att flera låtar därifrån är tagna till hans film. De få låtar i filmen som för mig varit oklara ifall de var hans eller vad de hette, har nu fått ett namn och ännu några bitar faller på plats. Håkan är som ett pussel med flera tusen pusselbitar, nästan omöjligt att lösa. Man sitter där och letar och letar efter de rätta bitarna. Ibland kan det gå flera dagar eller kanske veckor utan att man ens kollar på pusslet fast det ligger där påbörjat på golvet. Men när man väl sätter sig ner och får några bitar på plats vill man göra mer och tycker det blir superkul igen. Rätt flummig metafor men det är nog så jag känner för Håkan. Det händer att jag får dagar jag bara sitter och lyssnar låt efter låt och söker upp lyrics och försöker förstå varenda ord han sjunger. Det kan gå timmar, för den killen blir tamefan aldrig ointressant. 
 
Ibland tycker jag synd om de människor som inte förstår innebörden av Håkan Hellström. De människor som ba: Han är gammal, han är inte ens snygg, han sjunger falskt, han suger, han är konstigt. Man ba kom igen. Och det värsta är att man kan inte säga något för att få dem att ändra sig, de vill bara inte ge honom en chans, ställt in sig på att de hatar honom. Å andra sidan kunde jag inte bry mig mindre, för det är their lost, helt och hållet. De förstår inte liksom hur mäktig han är, det är inte alltid bara rösten som räknas, bra musik kommer ifrån texterna, också. Han sätter ord på alla tankar och känslor jag någonsin känt. Och eftersom jag inte är tjejen som snackar, har min musik stor betydelse. Och att man kan finna detta i någon som man aldrig träffat eller pratat med, kan nog inte betyda mycket annat än att han är min största idol. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0