Allt om sjukhuset

Jag tänkte att det är dags att berätta varför jag legat inne och vad det är för någonting jag genomgått. Har dragit mig från att skriva något om det för jag vet att människor överlag är bara nyfikna, det är få som faktiskt bryr sig. Och det får mig vilja spy. MEN, har bestämt mig för att berätta stora delar av mina problem ändå bara för att jag orkar inte hemlighetshålla något i min blogg.
Allt beror iallafall på en inflammation i tarmen. Det är fortfarande ovisst vart det kommer ifrån och varför det kom just då. Men jag tror att det har att göra med tillfälligheter OCH hur jag mådde i dåläget psykiskt. Ibland händer det allt för mycket saker samtidigt i ens liv och jag kunde inte hantera allt helt enkelt.
 
När jag först började känna av att något var fel med magen var i slutet av Januari. Jag fick magont flera gånger om dagen och kände mig ständigt trött och matt. Allt jobba heltid och träna 5 gånger i veckan var mer än vad jag orkade. Men envis som man är tänkte jag bara ''jaja jag får väl ta det lugnt och sova ikapp på helgerna'' . Nu i efterhand inser jag ju varför jag var så trött, men det är svårt att i stunden att liksom medge för sig själv och andra att man tror att det är något fel på en, att man inte mår bra. 

Det blev såklart bara värre och värre och tillslut tog jag mig in till akuten den första gången 10 mars. Bemötandet var sämst. Sjuksköterskan kunde först och främst inte ta blodprover (blodet bokstavligt talat sprutade och har forfarande kvar blåmärkena nu en månad senare), sen kom läkaren som gjorde iprincip allt fel. Skrev ut mediciner som absolut inte ska tas i samband med tarmproblem, rådde mig att äta sådan mat man ska undvika, han antecknade heller ingenting av det jag berättade så varje gång jag träffade en ny skötare/läkare var jag tvungen att ta allt från början.
 
 
Efter det här fick jag komma hem en vecka, blev ännu sämre och jag började känna att jag ville ge upp, bara skita i mitt välmående och börja jobba igen och hoppas att allt skulle bli bra av sig självt. Men då ringer mamma och säger att vi ska in till akuten igen. Den här gången tog läkaren fallet lite seriösare och de bestämde att jag skulle bli inlagd 1-2 dagar. Det var faktiskt det bästa som kunde hända, även om 1-2 dagar blev 7 dygn så fick jag iallafall under tiden rätt behandling och nödvändiga undersökningar. Under den här veckan fick jag inte äta någonting, jag drack shakes för att få i mig näring, sov med drop och fick dessutom feber mitt i allting. 17 mars- 24 mars var verkligen inte min favorittid i livet.
 
Men nu har jag varit hemma i drygt 2 veckor och börjar äntligen känna att det blir bättre. Jag är en människa som mår bra av att ha rutiner, så nu när jag inte kan jobba eller träna fullt normalt kommer jag automatiskt lite ur balans i livet. Det sätter igång tankarna som rullar i mitt huvud i 180 exakt hela tiden. Den här tiden i mitt liv har varit väldigt jobbig och jag har mått piss, såklart fysiskt och mest psykiskt. Någon som kommit till sjukhuset varje dag, varit med på alla akutbesök/läkarbesök, stöttade mig inför undersökningar och peppade mig till att inte bara gråta hela tiden var min mamma. Om det inte vore för henne skulle hela denna magresa varit outhärdig. Men som alltid kommer något gått ur det onda vilket i det här fallet varit att vi har kommit så mycket närmre varandra.♥
 
Hur som helst hoppas jag att allt blir normalt sen när min sjukskrivning tar slut. Men tills dess ska jag bara njuta av att vara ledig och tjäna pengar på samma gång.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0